lonneryd

Det är sent och det är natt och det är mörkt och det är kallt och det är ensamt.. Jag drömde igår natt att alla som var inne på min blogg kommenterade lästa inlägg och jag blev jätte glad. Jätte glad över kommentarer? Jag blir jätte glad av att få komma hem.. Jag kommer hem imorgon.. Nej jag skojar bara! Jag kommer hem om en vecka! Nej du skojade jag igen.. Jag kommer aldrig hem! Det där var en hemsk lögn.. Jag kommer komma hem, men jag säger inte när för inte ens jag vet. Jag vill bestämma men samtidigt inte, men om inte alltför många livstidsår kommer jag vara hemma och då kommer jag vilja krama min familj i en evighet, jag kommer vilja krypa upp i babys famn om gråta av lycka i en evighet, jag kommer vilja låsa in mig på nojgers rum och dricka med henne och ha kul (men dricka vill jag inte göra i en evighet, men jag vill ha dig som vän och ha kul i många evigheter!), jag vill gå ut på en promenad med torun och berätta om allt som har hänt och skratta lyssna på henne när hon berättar om allt som har hänt och skratta i en evighet såklart, jag vill skratta med johanna i en evighet för jag tycker det mesta hon säger är fruktansvärt roligt och jag vet inte ens varför, jag vill gå på en galen fest med belinda i en evighet för hon är den bästa party prinsessan jag känner..



Jag vill kramas, gråta av lycka, dricka, berätta och lyssna, skratta och festa. Jag vill göra allt direkt när jag kommer hem och jag vill göra allt i en evighet och ibland mer. Men jag kan inte göra allting men jag önskar jag kunde det för nu saknar jag alla dom där sakerna. Jag vill hem fruktansvärt mycket men jag tänker stanna för jag vill göra det här och jag vill göra det här nu. Men England finns kvar och jag kan åka tillbaka.




Jag väntar på babys nattsms som jag får varje natt, men han är ute så det kommer dröja ett långt tag. Jag vill inte vänta men jag saknar honom, jag saknar hans förklaringar om varför och hur mycket han älskar mig och jag saknar att le åt hans skämt. Jag saknar hans förklaringar om allt det roliga han är med om på dagarna, kvällarna och nätterna, trots min önskan att jag kunde vara där. Men mest av allt saknar jag att höra honom säga att han älskar mig. Jag har inte hört hans röst sen den 13 juli klockan 14.00, det är 17 dagar, det är 420.45 timmar, det är 25 227 minuter, det är 1 513 620 sekunder.. Så länge har det inte ens gått utan att vi har setts.. Jag älskar honom och jag älskar att umgås med honom. Han är så fin min baby, och nu har det gått många fler minuter till..